Vimmerbys svåra sociala utmaning

Vimmerby kommun står inför stora sociala utmaningar.

Som hos många andra kommuner ökar nu våra sociala kostnader och socialförvaltningens utredning, som presenteras för Socialnämnden den 13 december, visar på kraftigt ökade kostnader.

Kostnaderna ökar över hela linjen; förebyggande, försörjningsstöd, utredningar, placeringar och också personalkostnader eftersom man haft svårt att rekrytera egen personal och fått använda bemanningsföretag.

När utredningarna tar alla resurser så saknas det på andra områden.

I fredags besökte jag familjeenhetens sex medarbetare och fick under förmiddagen deras bild av situationen.

På en familjeenhet arbetar man med alla åldrar av människor i social nöd; barn, ungdomar, vuxna och gamla, infödda svenskar som nysvenskar.

I många fall arbetar man med hela familjer, i en del fall också med enbart kanske någon familjemedlem i fokus och resterande familjemedlemmar ges stöd.

Jag fick tillfälle att lyssna på deras berättelser,  både om framgångsrikt och mindre framgångsrikt arbete och också vad de tror om framtiden. Samtidigt fick jag tillfälle att vädra några egna idéer och diskutera dessa.

Precis som många andra kommunanställda; man gör ett fantastiskt jobb. Och det är ett jobb man inte kan göra utan stark utvecklad empati och ett brinnande intresse för humana frågor.

Men jag tog också med mig svårigheten man idag har att få landstingets inrättningar att gå i takt med kommunen, många gånger får kommunen i onödan ta över där landstinget inte förmått ta sitt ansvar. Och det är ett bekymmer jag tänker ta vidare till landstingets politiker. Många kommuner har samma problem.

Jag blir mer och mer övertygad om att vi måste jobba mer i fokusprojekt i kommunen. Social omsorg är en kärnverksamhet för en kommun, och därför en djup angelägenhet för politiken. Men också detta område måste underkastas kostnadskontroll, återkoppling, resultatmätning och framförallt målstyrning. Det går i flera fall att genomföra mätningar.

Skapa ett  förslagsvis 3-årigt fokusprojekt; en styrgrupp med en (helst externt rekryterad) projektledare som sätter samman medarbetare kring ett bord, alla med samma uppgift; att från barnsben, genom tonåren och upp i livet se till att människor i riskzonen kommer på rätt spår i livet. Medarbetare som kanske är tjänstlediga från sina ordinarie jobb under de tre åren för att fokusera enbart på detta? Ett specialfokuserat team? Är det möjligt att sätta samman sådana i en kommun?

Hur skulle det gå till? Jag tror folk ska väljas till en sådan grupp utifrån sitt genuina intresse, och inte utifrån befattning. Ofta blir grupper sammansatta utifrån medarbetares befattningar, representation, och man sitter där för man har ett visst ansvar i sin tjänsteutövning.  Kompetent är man säkert, men brinner man för uppgiften?

Säg att vi lyckas sätta samman en sådan grupp av folk som brinner, från olika områden; förskola och skola, landsingets  och socialnämndens relevanta verksamheter, polis, integrationsenheten, fritidssidan, föreningslivet etc – vad skulle inte den kunna åstakomma?

För att öka möjligheterna; ge gruppen en egen budget och styr dem med målsättningar och inte med detaljer. Budskapet: ”Fånga upp barn i riskzonen redan i förskolan, följ hela vägen, sätt in åtgärder, stöd och mentorskap"

När jag förra veckan diskuterade detta med socialnämndens ordförande, socialchefen och kommunchefen var vi alla inne på att vi behöver en bredare samverkan för att lyckas.

På Familjeteamet är man av samma åsikt: en bredare samverkan, tidigt ingripande för förebyggande verksamhet.

Men hur ska man kunna rapportera så att resultaten syns? Svaret är: det behövs inte alltid siffror, man kan rapportera med fallstudier, med enkäter, med prognoser och komplettera med de mätningar som finns.

Fredagsförmiddagens möte kändes viktigt för mig. Jag fick ånyo insikter som gör att jag kan styra in mig själv på viktiga frågor; jag ser att jag har ett eget arbete att göra gentemot politiken i stort men också polismyndighet och landsting bland annat.

Den 8 januari ska Socialnämnden komma till kommunstyrelsen för att återigen redovisa hur läget ser ut.

Kanske man då inte ännu landat i ett åtgärdspaket och ett ”socialt grepp” som innebär att vi kommer igång med nya angreppsätt, men ändå... att man kan redovisa att vi är på väg .

Utvecklingen måste bromsas snabbt – och vändas.

Av både humana och ekonomiska skäl.

12 Mnkr mer än budget kostar den sociala sidan per den siste november. Aktualiseringar, dvs när folk slår larm inom skola, förskola, omsorg etc, har ökat och det innebär att vi enligt lag måste utreda.

De här larmen kom tidigare också, men då ringde man till Familjeteamet direkt som hade resurser att prioritera till detta förebyggande arbete. Det har man inte idag, menar man.

Jag tror att det är en av orsakerna till problemen, men långt ifrån den kompletta bilden.

Jag tror vi måste jobba brett, riktigt, riktigt brett för att komma in i samhället på djupet, redan i förskolan, på mellanstadiet, i den utsatta familjen. Fler måste ta ansvar; skolan, landstinget, polisen, kriminalvården.

Och fler måste vara med att betala - alla får annars sin del av utanförskapets yttringar i takt med att livet går snett från förskolan och uppåt.

En svår uppgift för socialförvaltningen som äger frågan. Men jag är övertygad om att det går att hitta en bra modell, en bra lösning.