Spännande besök på Vimarskolan

Vimarskolan är inte som den var förr.Nej, knappast något är som det var förr upptäcker jag när jag tar mig runt bland kommunens verksamheter på min Lyssnar-resa.
När jag började åk 8 på Vimarskolan var den nybyggd och det fanns ingen årskurs 9. Vi skulle bli den första i den då införda grundskolereformen.
Men viktigast: lågstadiet gick i husen mot tennishallen, mellanstadiet emellan och högstadiet längst upp mot parkeringen. Så smart var skolan byggd.
Det fanns en rektor och däröver en förvaltningschef...

Nu är det en helt annan organisation, en annan disposition av lokalerna och det är flera lager av chefer i heirarkin och det är till och med så att Vimarskolan har två rektorer.
I veckan besökte jag Isa Karlsson och hennes medarbetare. Isa är rektor för låg och mellanstadiet samt "fritids". (Särskolan och träningsskolan är Dan Törnblom rektor för.)
Besöket började på särskolan och träningsskolan och när ni åker Lundgatan så ser ni de två byggnaderna invid vägen. En av dem har en redskapsbod och en inhägnad gård intill.
Man blir imponerad av både lokaler och verksamhet. Eleverna har en utvecklingsstörning och går hela vägen till årskurs 9, ibland också en åk 10,  i dessa lokaler.
- Vi läser ungefär som alla andra, men i saktare takt och inte fullt så djupt, berättarna en av lärarna.

När jag kom till lågstadiet, huset närmast tennishallen, så fanns lärarna redan där och det blev en omfattande diskussion om andra, eller ombyggda, mer ändamålsenliga lokaler.
Det förhåller sig så när eleverna gått klart för dagen kommer fritidslärarna dit och så har man fritids i samma lärosal. Dels är det opraktiskt med alla bänkar och stolar kvar i lokalen, dels blir det inget miljöombyte för eleverna.
Också grupprummen är fel placerade och man skulle kunna förbättra en hel del, både för fritids och lågstadiet om man byggde till fastigheten med ett antal mindre rum. Det är ju fullt möjligt, tomt finns både på gaveln och på grässidan mot tennishallen.
Också lokalerna för fritids i källaren under högstadiehuset, där elva barn finns, ifrågasätts. Här är man för att det är enda lokalen med hcp-WC, och det är ju ingen bra anledning precis.
Önskemålet är att alla fritids på Vimarskolan skulle ha verksamhet i samma hus.
Jag lovade ta med mig frågorna till stadshuset och diskussionen rörande investeringsbudgeten.

När jag kom till mellanstadiet blev det annat. Här finns det relativt nya, väldisponerade fina lokaler.
Nej, diskussionen här kom inte att handla om lokaler, utan om möjligheten till undervisning, mobbning, utanförskap och störande elever.
Lärarna var "på" om jag får uttrycka det så, inte desto mindre har de rätt i sina reflektioner:
- Undervisningen är det viktigaste.
- Det sociala ska helst föräldrar sköta, eller andra.
- Möjlighet till läxhjälp, stöd och specialundervisning måste finnas.

Idag har man problem inom alla områden. När lärare ser att en elev behöver extra hjälp, så säger föräldrarna ifrån. När lärarna ser att en elev stör och förstör undervisningsmiljö för andra elever, så finns det föräldrar som inte bryr sig...
Dessutom är lärarlönerna låga, rekryteringen till lärarutbildningen är dålig (ingen konkurrens om platserna idag...) och framtiden kommer att innehålla brist på lärare.
Tyvärr blev det mest diskussion åt ett håll; vi var överens i de flesta frågor. Men en sak tar jag med mig och det är uppmaningen:
- Det går bra att komma hit och lyssna, men när blir det någon verkstad, när det blir en förändring?

Här väntar en stor uppgift för oss politiker i Visionsarbetet, som av naturliga skäl kommer att innehålla mycket skola. Vi kan inte bara tänka, inte bara konstatera, inte bara föreslå - vi måste se till att göra också. Det är viktigt.
Ska Vimmerby bli Sveriges bästa skola 2017 och bland de bästa redan 2014, ja då måste vi upp till bevis redan i budgeten för 2014-2015.

Är det då fler lärare som behövs, eller räcker det med fler vuxna?
- Vi måste ha fler lärare i klassrummet. Fler vuxna riskerar att ge oss en elev till i klassrummet, en till som behöver hjälp...
- Vi måste få hjälp att stötta de elever som vill men halkar efter, och hjälp att hantera de som inte vill utan bara vill sabotera lektionen.
- Kanske ska vi göra som Västervik, se till att föräldrarna får sjukskriva sig och vara med sin son eller dotter i skolan så det blir lungt...?
För att balansera det hela så säger också flera lärare att det finns många elever som både vill och kan. Och dom måste också få prioritet, och hjälp att fortsätta utvecklas.
- Men någonting har hänt med skolan när elever som kommer från lågstadiet frågar: "Vad betyder order stad?"
- Läsförståelsen är på sina håll urusel och redan där har vi ett resurskrävande problem.

Hur kan politiken hantera detta? Ja, någonting gick fel med socialdemokraternas "reform" på 90-talet att kommunerna skulle ta över den statliga skolan. Till och med dåvarande finansministern Kjell-Olof Feldt (s) medgav detta för en tid sedan.
Det blev så att rika kommuner kunde fortsätta utveckla sin skola och fattiga kommuner fick börja avskeda andra vuxna i skolan och så småningom också lärare.
Vimmerby är ingen fattig kommun i den bemärkelsen, men tillhör ändå den nedre halvan  som utgörs av glesbygdskommuner, kommuner som har låga lärarlöner. Och så blir det när pengar inte räcker och befolkningen minskar.
Vi kan inte ha hopp om att staten tar tillbaka skolan , även om det vore det bästa för att få just en likvärdig utbildning i landets skolor, så kan vi ändå fördela om våra skattemedel. Dels att öka utjämningsbidragen till flesbygdskommunernas fördel just för att få extra medel till skolan, dels försöka tänka ut ett bättre sätt att driva skolan.
Det arbetet måste prioriteras om vi vill att unga familjer ska bli kvar eller flytta till oss för att vi har en bra grundskola.
Det finns också väldigt bra exempel, också på glesbygdskommuner, som lyckats vända upp kvalitén i sin skola och prestera mycket bra i nationella jämförelser.
Det är dessa vi måste lära av.

Jag avslutade besöket med ett samtal med rektor Isa Karlsson, omtyckt av sina lärare och med ambition att få både lärare och elever att växa under hennes ledarskap.
Jag upptäckte under mina timmar på skolan att jag hade mycket att lära.
Skolan blir man färdig med, men aldrig det livslånga lärandet.
Nya kunskaper ger nya perspektiv och det är viktigt att kunskaper och verklighetsbilder landar hos oss politiker som fattar besluten.