Så här i juletid skänker jag en tacksamhetens tanke till omständigheterna, som gör att jag fått växa upp här och att jag också fått möjligheten att fostra och stödja mina barn i denna miljö.
Runt om i världen smäller skotten från kulsprutorna, bomber briserar, vattenmassor sköljer in, jorden rämnar, djur och växter dör och svälten skördar offer.
Våra problem här är, oftast, av ett helt annat slag. Vi har problem med oss själva, med våra mentala tillstånd, med hur vi kan leva tillsammnans.
Vi slår gärna varandra. Vi slår våra barn. Vi skjuter varandra, misshandlar varandra och sliter varandra i stycken. Finns det inga människor vi kan misshandla slår vi vår djur. Finns inte kriget skapar vi det. På Utöja i Norge eller i centrala Stockholm.
Och vi, som tycker oss tillhöra den friska skaran, försöker göra vad vi kan för att undfly meningsfullheten och hänge oss till de nöjen som kan förströ oss, och ofta appelera till våra sämsta sidor där vi sitter framför teven.
Törs vi visa engagemang? Eller törs vi bara sitta på läktaren och anonymt skrika ut vårt tyckande, ibland iklädda huvor, ibland skyddade i en anonym folkmassa.
Då och då finner vi förnuftet, som sprakande ljusglimtar; jorden är till för alla människor, varför får inte alla flytta hit och bo här? Djur ska inte misshandlas! Upp till försvar!
Men sedan återigen brister logiken, den civiliserade, och vi drar alla över en kam och låter alla få sina karaktärer omvärderade för att någon, oftast en enda, gjort något oacceptabelt.
Är misstänksamheten mot varandra, mot andra människor från andra platser, med annan hudfärg, det egentliga skälet till krig?
I dessa tider får man anledning att fundera kring det kristna budskapet.
Nej, jag delar inte bilden av en allsmäktig Gud som förlåter, som bestraffar och som kan åstadkomma junfrufödsel.
Men jag funderar.
Kan Bibeln vara en nyckelroman? Delvis sann? Jesus har sannolikt funnits som en profet, som en predikande god kraft. Som kanske gjorde märkliga saker som sedan beskrevs som en fjäder men blev till slut en höna?
Tyvärr har alla människor utrustats med både en god och en ond sida. Den ständiga kampen utkämpar vi med oss själva. Det dåliga slinker ur oss och skapar ångest, besvikelse och ibland ilska hos oss själva. Det dåliga i oss ger oss vår egen plåga, vårt eget lidande.
När det goda dominerar ger vi kärlek, skapar skratt och också tårar. Empati, medkänsla.
Jag har hittills funnit starka skäl till att vara medlem i Vimmerby församling. Jag tycker om kyrkorummet, som en fridfull plats, en plats för högtider. Men det är inte avgörande. Jag kan delta utan att betala kyrkoskatt.
Skälet är ett helt annat.
Jag vill stötta det goda i samhället, bidra till att de goda krafterna finns kvar och kan vara en motvikt till det onda, det destruktiva. Personligen gör jag det genom att fortsätta betala kyrkoskatt.
Jag ser inte kyrkan som något som för dessa pengar ska leverara en viss kvantitet eller kvalitet till mig personligen, och mäter om det är prisvvärt. För mig är kyrkan en rörelse på det godas sida.
Det har för mig inte med gudstro att göra. Mer med värderingar, mer med de önskningar man har om hur vårt samhälle ska fungera och utvecklas.
Kyrkan predikar frid och fred. Alltför många krafter i samhället predikar och praktiserar onska.
Vi måste ge energi till motkrafterna, de goda krafterna.
Utifrån det ringa jag vet om andra religioner så predikar de också fred. Ändå strider olika troenden med varandra? Religoner är egentliga goda krafter i världen - är det istället att vi inte har samma Gud som är det egentliga skälet till krig i världen?
Julen är en högtid inte alla i världen delar. Julhelgen är arbetsdagar som alla andra för många människor. De har andra högtider.
Gemensamt för allas våra högtider tror jag är möjligheten till reflektion, till eftertanke.
För mig är det en tid där jag kan känna stor tacksamhet mot det liv jag lever och mot mina nära och kära.
Tacksamhet mot de omständigheter vi lever under, mot att vi får leva på en lugn plats utan krig och
att den dramtik vi upplever till vardags är en liten bris mot de stormar som rasar på andra platser.
Låt oss fira jul i ödmjukhet och tacksamhet över varandra, över vårt öppna samhället och den gemenskap vi har.
Därmed vill jag önska alla och envar i hela Vimmerby kommun
En fröjdefull Jul med plats för mycket omtanke.
Fotnot:
Jag utlovade några julönskningar och de ska jag utdela till kommunchefen och mina vänner i presidiet:
Till kommunchefen:
Eftersom det sanolikt blir för dyrt att bygga om parkeringsgaraget i stadshuset önskar jag en Fiat Panda i julklapp till dig så att det blir mer plats på parkeringsrutorna så jag kan ta mig ut genom min egen bildörr på mornarna utan att slå dörren i den stora Volvo-Suven som står bredvid...
Till vice ordförande Per-Åke Svensson (c):
Två långa metallstickor, med en pluspol och en minuspol, kopplade till 200 volt så kan du lobotomera den stora baggen, är ett tips men inte särskilt bra med tanke på julkrönikan ovan. Vi ska vara snälla mot djuren. Nej, bättre att du får en bok om hypnos så du kan hypnotisera den tjyvstångande baggen att tro att han är en hund eller nått...
Till andre vice ordförande Helen Nilsson (s):
En större bokhylla önskar jag dig, för som du antecknar på alla möte kommer det gå åt en bokhylla enbart för att förvara alla anteckningsböcker när mandatperioden är slut...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar