Tiggeriet i Vimmerby engagerar

Tiggeriet i Vimmerby engagerar nu medborgarna i kommunen. På Facebook finns en sida med över 4500 medlemmar, där har en händelse fått över 400 kommentarer vilket måste vara rekord för sidan.

Händelsen är att en ung man hotats av ett gäng i en större bil, som han definierar som tiggare. De har hotfullt kommit mot honom med golfklubbor som tillhyggen där han satt i sin bil. En annan man vittnar om att han fick sin bil påpucklad av, som han beskriver, tiggare, på en enslig väg mellan Vimmerby och Västervik. Båda händelserna är anmälda till polisen men av kommentarerna att döma verkar ingen tro att polisen startar en utredning. (Förtroendeproblem för polisen?)

I en annan tråd beskrivs hur ICA i Vimmerby skaffat vakt för personalen har hotats. Vittnesmålen är många. De flesta i tråden drar slutsatsen att det är tiggare som beter sig kriminellt, att de är organiserade och att de har ett organiserat ledarskap.

Jag kommer inte att kommentera själva händelserna. Polisen måste göra sitt jobb och ingen ska dömas utan rättegång.

Men det finns några inslag i tråden som är värda att kommentera:

1)      Rasister nosar upp den här typen av trådar. De förespråkar medborgargarde, att vi ska ”göra upp med dem”, de generaliserar och till slut… - hatar.

2)      Kommunister nosar upp den här typen av trådar. De hävdar sin teori om ”strukturell rasism” som vetenskaplig, vill att andra ska ”läsa på” och tyvärr gör deras teori alla i hela samhället till rasister. Det stoppar all rimlig debatt och istället lockar det fram – hatet. Ett ”vi och dom”.

Båda gruppernas vilja att ”tysta ned” har prövats i världshistorien. Ett inslag i tråden tyckte att den unge mannen inte alls skulle beskrivit sin händelse. Han skulle polisanmält och sedan lämnat saken. Skälet var att det blir för många rasister som får lufta sina åsikter.  

Så fungerar det inte i öppna demokratier, där samtal är grunden för all åsiktsutbyte. Tvärtom, kan risken att bli kallad rasist innebära att människor inte alls säger något. Då är samhället på väg till ett system som är lika illa som ett rasistiskt samhälle. Där någon, antingen en kommunist eller en fascist, bestämmer vad som ska sägas.

Rasisternas vilja att ”tysta ned” bygger mer på att identifiera tillhörighet. ”Om vi är svenskar, och noterar att invandrare inte tycker som vi, så är dom inte svenskar, de vill sitt fosterland illa, de vill inte försvara sitt land.  Så lyder den enkla retoriken som så många, i grunden icke rasister, tar in. Så om kriminella är tiggare, så är det skillnad på om de är svenskar eller romer. Svenska tiggare är det synd om, inte om romska tiggare, lyder retoriken.

Det är mycket viktigt att man reagerar mot den sortens retorik om man sätter människor lika värde högt bland sina principer.

Tiggeriet - det är besvärligt, det är beklämmande, det är något vi inte vill se. Enkla lösningar, som att skrämma iväg dem eller kalla alla som betraktar dem för rasister, är inte framgångsrika. Vi måste hantera problematiken demokratiskt, rättssäkert och enligt våra lagar. Och det kan ta en stund innan en lösning uppenbarar sig. Sannolikt på EU-nivå, eftersom problemet inte är isolerat svenskt.

Strukturell rasism är ett intressant begrepp. Debattören Stig-Björn Ljunggren (s-debattör) skrev ett intressant inlägg för några månader sedan som handlade om SD och nyfascismen:

”Jag brukar ta mig själv som exempel på hur strukturell rasist jag är. När jag väljer kassakö på ICA försöker jag undvika den där det finns invandrare. Men också den där det finns gamlingar. Jag vet  nämligen att dessa två köer ökar sannolikheten för krångel, att dessa köer tar längre tid. Men också det omvända gäller. Jag sitter eller och fikar med ett gäng nyanlända afghaner än med några ursvenskar från Skövde. Men är det folk från Hamrånge så prioriterar jag de eftersom jag vill ha nyheter från hembygden. Jag gör helt enkelt skillnad på folk. På samma sätt som jag skulle prioritera kvinnor och barn, med betoning på det senare, om vi ska gå i livbåtarna på ett brinnande skepp, Det är väl strukturell rasism? Fördelen med denna definition är att vi kan göra alla till rasister…”

Nej, som sagt, kommunisternas definition av rasism är inte en framgångsväg för att nå fram till ett mångkulturellt samhälle där vi inte bara accepterar, utan tar för självklart att det finns olika människor, till hudfärg, religion, sexuell läggning, handikapp eller åsikter.

Tiggeriet i Vimmerby är ett problem för många. Tiggarna själva naturligtvis. Polisen, om det finns kriminalitet i gruppen. Handlarna, om de blir tvingade till icke relevanta kostnader. Medborgana, om de drabbas av kriminalitet. Folk i allmänhet, som känner obehag.

Kommunerna har försökt agera mot tiggarna. I Sundsvall flyttade man ett helt boendeläger inför ett Kungabesök, men fick backa tillbaka då Kungen blev arg.

I Södertälje har tiggare gripits med hänvisning till Ordningsstadgan.

Vimmerby kommun har Lokala Ordningsföreskrifter. Så bör står det:

Insamling av pengar

12 §

Polismyndighetens tillstånd krävs för insamling av pengar i bössor eller liknande, om insamlingen inte utgör led i en tillståndspliktig allmän sammankomst eller offentlig tillställning.

Polismyndighetens tillstånd krävs inte när pengar samlas in till hjälporganisationer mm.

Polismyndighetens tillstånd krävs inte i samband med framförande av gatumusik.

Ska det tolkas som att tiggeri är förbjudet?

Man kan hävda att man samlar inte in pengar över huvud taget, man tigger pengar till sig själv. Är avsikten med ordningsföreskriften att reglera tillstånd för insamlingsverksamhet, eller att förbjuda tiggeri? Tolkningen kan säkert göras olika.

Polisens tolkning i Vimmerby verkar än så länge vara att tiggeri inte är brott mot Ordningsföreskrifterna. Ska de ändras är det en sak för politikerna i kommunfullmäktige.

Polisens tolkning verkar än så länge inte vara att det handlar om kriminalitet; utnyttjande av människor, tvångsarbete.
Klart är att tiggeri är ett ovant inslag i den svenska stadsbilden. Vi har ju genom åren arbetat bort den fattigdomen. Nu, med EU:s utvidgning, kommer den fattigdomen nära oss igen.

Och alla har vi svårt att hantera det vi ställs inför. En respektfull debatt är demokratins sätt att hantera besvärliga frågor. Där mytbildning kan bemötas med efterforskning, men där också människors upplevelser ska respekteras och tas på allvar.