Tilliten i kommunen är som ett korallrev...

Är vi för misstänksamma i Sverige?

Litar vi inte på varandra i tillräcklig grad.

Nu visar studier att tilliten minskar i Sverige, landet där den höga tilliten till varandra varit unik.

Forskare har undersökt tilliten i lokalsamhället (Forskning & Framsteg 8/14). Mest misstänksamma är man i Motala, Olofström, Halmstad, Malmö och Sundbyberg medan den är högst i Storuman, Övertorneå, Sorsele, Vadstena och Lessebo.

Det är i snitt bara 60 procent av befolkningen som litar på sina medmänniskor.

Inom kommunsfären så är kravet på tillit stort. Tjänstemännen kräver ofta stor tillit av sina politiker, som man anser inte ska lägga sig i ”hur vi gör” utan snarare ska säga ”vad vi ska göra”.

Politiker å sin sida känner att man ibland har svårt med tilliten till tjänstemännen - och till varandra.
Det är minst tusen olika enskilda beslut som tas på en dag av kommunens medarbetare. Det vore konstigt om inte något eller några är fel av typen misstag. Vissa beslut har ett skärpt fokus; medicinering exempelvis. Andra kanske tas med autopiloten påkopplad.

Men man är farligt ute om man inte ser till att det finns intern kontroll, flera ögon, säkerhetsrutiner som följs, arbetsordningar, rutiner, rutiner, rutiner… etc.  Företag, seriösa sådana, har en omfattande kontroll innan offerter läggs eller fakturor betalas. I näringslivet finns också kvalitetssäkringssystem. Även en kommun måste ha strukturer och rutiner som fångar upp sådant som blivit fel på vägen;  kvalitetssäkringssystem, ISO-system.

I helgen fick jag ett samtal från en medborgare som påtalade att hen fått sex tunga kartonger med plastlakan (vård av anhörig i hemmet) bara ställda utanför sin dörr. Dels var det en jättestor sändning, dels hade ingen sagt att lakanen skulle ställas där och slutligen, hur skulle hen få in dem i huset...?
Kommunen är en jättestor organisation, jag är medveten om det, men jättestora organisationer förlitar sig på rutiner. För några år sedan hade jag ett annat ärende ungefär likartat: lakan hade levererats, de stod i oöppnade kartonger, brukaren avled, anhöriga ville få bort de obrutna kartongerna och möttes då av kommunalt anställda som sa "Släng dem!".
"Slänga oanvända lakan i obrutna förpackningar..?" undrade brukarens anhöriga och fick svaret "Ja.".

Man kan givetvis undra vem som satt sådana rutiner i en verksamhet med stort underskott...
Är det småsaker? är det små händelser i det stora hela? Inte för den drabbade. För den drabbade är det dramatiskt och minnesvärt och, ibland, katastrofalt.

Frågan är givetvis hur man i en stor organisation ska få rätsida på detta. Från ledningens sida vidareutbildar man sina ledare och mellanchefer. Och det är gott nog. Men man måste också tillse att de rutiner som finns är rätt, att de granskas och att de efterlevs. Är då rutinen "överleverans av lakan, lämnade ute på en trappa i regn" så måste den ifrågasättas. Allt man levererar är i första hand en human fråga, men föpå djupet är det också en plånboksfråga. Angelägen för oss alla.

När sedan saken påpekas för kommunala tjänstemän närstående problemet så inte avslutas samtalet med "Tack för att du ringde så vi kan åtgärda problemet för vår kund" utan snarare "Vi ska se om vi får tid över för att åtgärda det hela..." .
Här måste jag säga, att kulturen är helt annorlunda i kommunen än i näringslivet. Ja, jag vet att det är två olika förutsättningar, men båda har både en kund och en leverantör. Beteende bör vara lika angeläget i båda fallen.
I nämnda fall ringde jag kommunchefen, som jag brukar i akuta fall, som givetvis tog tag i frågan och löste den smidigt trots lördagsledighet. Men man brukar säga att fel som tar en minut att göra för någon tar 100 minuter att rätta till för tio andra. Så är det nästan undantagslöst.

För att avsluta fallbeskrivningen med något positivt; jag vet att hela ledningsgruppen är inne på detta spår, det ignoreras absolut inte, men "kvalitetssäkringssystemet" inom den sociala leveransen måste kanske prioriteras ännu djupare?
Är kommunens verksamhetsutövning inom hemtjänst, hemsjukvård, myndighetsutövning,  etc. kvalitetscertifierat? Kan man certifiera kommunal verksamhet? Hur ofta granskas rutinerna, och att de rutiner som finns efterföljs? En tillitsfråga, men för att tilliten ska fungera måste man då och då kontrollera ATT det fungerar. Om det görs, och det ändå inte fungerar, så har man djupare problem.

Professorn i statsvetenskap  Bo Rothstein vid Göteborgs Universitet säger till tidningen F&F något som jag instämmer i:

”Jag tror att tillit är som ett korallrev. De tål en hel del skit, men när det väl klappar ihop så går det snabbt”.

Jag tillhör den grupp av människor som har en optimistisk syn på människan. Jag har ingen lust eller ork att som kommunalråd kontrollera precis allt, utan vill arbeta under stor tillit. Jag tror på det goda, tills motsatsen visats.

Just nu är detta en nyckelfråga i kommunen. Inte bara mellan politiker och tjänstemän, utan också mellan socialdemokrater och moderater.

Vi måste agera så att vi kan lita på varandra. Förtroende är något man förtjänar, inte något man bara kan kräva. Jag känner stor optimism här.
Vi måste lita på att alla gör sitt jobb. Vi måste ha högt i tak och tillåta misstag, alla gör misstag, Men någonstans finns det också en gräns för vilka misstag som tillåts.

Det finns också en moral, där var och en tar ansvar för sitt eget. Där kommer attityden in. Hur tackar vi för de påpekanden om brister som vi får till oss? Är det bra eller dåligt att vi recenseras och kan vi över huvud taget välja bort invånarnas recensioner?

Jag hoppas att Vimmerby kommuns korallrev förblir starkt och intakt. Det finns förutsättningar för det, trots de missar vi läst om under den här mandatperioden.