En fruktsam kompromiss med Kulturrådet

Jag tycker det blev bra.

När Kristina Alsér, ordförande i Astrid Lindgrens Näs, efter mötet mötet med Kulturrådet i torsdags rörande ALMA-prisets arrangemang, ställde frågan vad jag tyckte,  blev det mitt svar.

Det var ett bra möte.

Ni som känner mig vet att jag är ganska så kritisk när det gäller. Jag gillar inte efterkonstruktioner, konstruktioner som förvillar bort från kärnan, från den verkligt kritiska punkten där vägvalet görs.

Jag gillar däremot när man rättar sådant som blivit fel, prestige är inte konstruktivt.
Alla fattar fel beslut från tid till annan, det som skiljer är förmågan att kunna rätta till.

I politiken är kompromisser allt.Väldigt sällan får någon igenom ett förslag utan ändringar. Efter tre år i politiken kämpar jag fortfarande med att lära mig hantera ärendens väg genom kompromissens alla samtal. Jag har efterhand förstått att kompromisser är själva kärnan i politisk arbete.
Problemet är att kompromissen ibland kan bli riktigt dålig. Jag tycker fortfarande till exempel att vi skulle haft en samlad fortbolls- och idrottsanläggning vid Ulriksdal och inte i Ceos industriområde. Men moderater och kristdemokrater fick ge sig efter en kompromiss mellan centern och socialdemokraterna. Där saknades, just då, förmågan att backa från gamla, dåliga beslut.
Om kompromissen är bra eller dålig avgörs givetvis av vem man pratar med. Jag tycker Ceosalternativet med ungdomsverksamhet i industriområde var en dålig kompromiss, centern och socialdemokraterna tycker att den var bra.

Bäst är att få en kompromiss som alla tycker är bra. I fallet med ALMA-prisets arrangemang finns det förutsättningar för en sådan bra kompromiss.

Det finns faktiskt en fördel med kompromisser. Den kan sluta i ett bättre förslag än det man själv från början tyckte var bäst. Sådan blev den här med Kulturrådet.

Jag har också försökt analysera vad det behövs för att en kompromiss ska bli bättre än det förslag man själv har.

Svaret är: en ny idé!

I samtalet med Kulturrådet kom det två nya, bra ide'er.

En stod Eric Sjöström för, en ganska cool stockholmare, mitt i kultureliten i Stockholm, en resonerande människa. Han har varit chef för Kulturhuset och är idag konsult och också ledamot i Astrid Lindgrens Näs styrelse. 

Eric förstod vår situation, vårt behov av att synas i media, vår strävan att försvara Astrids vimmerbykoppling. Eric ser det Astridgenuina, det äkta, i Vimmerby.

Erics förslag var,att pristagarens första presskonferens i Sverige, just när hen landat, skulle ske i en soffa i Astrids barndomshem. Får vi det arrangemanget i Vimmerby är det bättre än tillkännagivandet!

En annan idé kom från Peter Högberg (s), som bredvid mig representerar kommunen i Näs styrelse. Peter, som är djupt engagerad i folkhögskolorna, föreslog att pristagaren skulle möta skrivarelever från stockholmsförorten, på Vimmerby folkhögskola. Kan bli ett fantastiskt möte. Det var en idé som Kulturrådet nappade på. (Folkhögskolan är en underbar skapelse för övrigt.)

Sammantaget blev det en kompromiss som med sina nya idéer har stor potential att bli något ännu bättre, för Kulturrådet, Näs och Vimmerby kommun.

Jag är därför mycket nöjd med mötet. Tas idéerna om hand och blir verkliga lyfter vi hela ALMA-arrangemanget till en ny nivå.

Något som också skett är att 2.300 personer i vår Facebookgrupp ställde upp bakom Vimmerby, Näs och Almaprisets Vimmerbydel.

I Vimmerby slår vi vakt om vår symbios med Astrid Lindgren, just facebook-gruppen är en härlig bekräftelse på detta.

Nu finns tilliten igen mellan Kulturrådet och Vimmerby – från vår sida ska vi göra allt för att den ska bestå.

En annan fråga om just tillit.

Jag frågade kommunstyrelsen i tisdags om man hade tillit till mitt arbete i IT-Sams direktion . Jag fick en bekräftelse att så var fallet.
Det gör mig glad. I det här jobbet, precis som i alla jobb, behövs ibland bekräftelse.

Särskilt glad är jag över att socialdemokraterna också har den tilliten. Det är bra för Vimmerby kommun. Det är omöjligt att verka som kommunalråd om man hela tiden har strider med oppositionen i ”Vimmerbyfrågor”. Här har vi en tradition att gå samman när det handlar om vår kommun i ett nationellt eller regionalt sammanhang.

Jag är glad över att vi når samförstånd i så många frågor som vi gör.

Jag vill gärna bjuda tillbaka, jag kan leva mig in i hur det är att själv vara i opposition. Därför anstränger jag mig för att oppositionsrådet Helene Nilsson (s) och hennes grupp ska få så mycket basinformation som möjligt för att göra sina egna analyser.

Vimmerby vinner inget på en opposition som inte har rätt information. Om alla tänker bra kan det tvärtom bli en bra kompromiss, med flera nya idéer.

När det kommer till kritan är vi i politiken, hela fullmäktige, inne i den här verksamheten för att vi vill förbättra samhället, förbättra villkoren för alla i kommunen.

Jag tycker att man ska vara stolt över det samhällsförbättrande uppdrag man har som politiker, och den strävan mot förbättringar man känner. Vi skiljer oss i hur man ska nå dit, men ingen behöver tveka om att vi vill.

Vi skiljer oss också i bilden av det ”färdiga” samhället. Allianspartiernas och de rödgrönas vision av framtidens samhälle har skillnader som gör att människor tar olika valsedlar. Den är dock inte stor när det gäller humanitet.

Skillnaden idag står Sverigedemokraterna för. Deras färdiga samhälle är det många som skräms av; hur många vill egentligen leva i det..? Hur många har bilden av ett tolerant och omsorgsvilligt samhälle av Sverigedemokraternas modell?

Jag tror vi andra partier tvingar in väljarna i deras parti beroende på att vi är för dåliga lyssnare. SD:s väljare måste vi ha stor respekt för, de tycker också att de kämpar för ett bättre samhälle. Vi måste lyssna på dem. Men vi måste också förklara att SD:s väg dit innebär främlingsfientlighet, intolerans, isolering i ett globalt sammanhang och att det inte är genom att skapa öar vi skapar ett bättre samhälle.

Tvärtom, det gör vi genom att bygga broar och öka vår förmåga till inlevelse.