söndag 8 september 2013

Den offentliga degen med alla russin...


Ibland undrar jag hur det var tänkt från början.
Tänkte man att det skulle vara nio årskurser elever, 27 klasser med 25 elever i varje klass, och en lärare till varje klass och så en rektor till alla och över alla rektorer satt en skolchef?
Tänkte man att en hemtjänstpersonal skulle besöka 3 omsorgstagare i timmen, under åtta timmar och på så sätt kunna hjälpa 24 stycken? Eller hur räknade man när man började?
Funderar på alla myndighetsinspektörer; hur många lantbruk går det på varje djurinspektör, hur många livsmedelsproducenter, livsmedelsaffärer och restauranger går det på varje livsmedelsinspektör?
Man kan sedan fundera, vilket alla chefer säker gör, hur många medabetare ska jag leda innan vi behöver en chef till?  10? 20? 30…? 100…?
Om vi då är 200 medarbetare, och vi ska vara 30 under varje chef så får vi 7 chefer. Hur många chefer ska det då vara i en grupp innan det behövs en chef över dom…?  3..?
I så fall måste vi ha ett lager chefer till…

Ja, jag undrar hur det var tänkt från början.

Den kommunala förvaltningen har utvecklats likt en lök. Lager på lager byggs på och varje lager behöver en chef, och när lagret blir tillräckligt stort behövs en till…
Inom näringslivet finns en medicin mot detta. Inte för att jag på rak arm kan säga att den skulle hjälpa i offentlig sektor, men den hjälper väldigt ofta inom det privata.
Man börjar om med ett vitt papper.
När kvalitetssäkring, kaizen och lean production slog igenom var det just vad man tvingades göra; börja om på ett vitt papper. Rita din produktion igen, ifrågasätt varje steg, kvalitetssäkra varje bsteg, dokumentera och skapa vitböcker så inget faller bort över tiden.
När det inte längre fungerar, börja om igen på ett vitt papper.

Av nån anledning – jag vet inte säkert men har ändå fått den känslan – så är en kommunal förvaltning (alla, inte specifikt Vimmerby) istället likt en deg; den har ingredienser som gör att den jäser och pöser ut utan att man dikrekt kan förstå varför. Degen är rund, luftig och svår att läsa av. Den jäser likt en amöba; trycker man på ett ställe så jäser den ut på ett annat.
Kommer att tänka på en lussekattsdeg. Säg att russinen är chefer av olika slag; det är först när vi bakar ut den där degen som vi ser hur väldigt många russin vi har.
Inom näringslivet pratar man m OH-kostnad, overhead-kostnad. I princip är det allt som inte direkt är värdeskapande, d.v.s. producent eller debiterbar.
Inom offentlig sektor har vi,  enligt den definitionen,  stora overheadkostnader. Eller?
Om vi har 20 medarbetare, måste de då ha en chef? Klarar de sig inte med en chef om de skulle vara 30? Eller kan en chef inte hantera lönesamtal, utvecklingssamtal – allehanda personalfrågor om de är 50? Det är i så fall ett personalsamtal var fjärde dag om det är 200 arbetsdagar på ett år. Då säger ni att det behövs mer än ett samtal per år per medarbetare. Då frågar jag; ska samtalet vara 8 timmar per gång eller kan man ta en timme per gång och åtta gånger?
Och vad har vi för kvalité på vår medarbetare om denne behöver coachas så omfattande?

Är det curling det är frågan om? Har vi en generation arbetstagare inom offentlig sektor som ska curlas av en generation chefer som i sin tur ska curlas av ytterligare ett gäng chefer…?
Varför jag funderar?

Jo, pengarna räcker inte till allt. Om alla förvaltningar skulle få precis allt, uppfylla alla lagar, bestämmelser och statliga påfund så skulle Vimmerbys budget behöva dubblas och du medborgare behöva betala 60-70 kronor i skatt per intjänad hundring.
För att inte tala om alla avgifter som skulle läggas på företagen för olika inspektioner, besök , granskningar, etc.
För att klara nuvarande nivå måste löken ibland skalas av, degen bakas ut och vi måste titta på var resurserna egentligen behövs, var är de ”debiterbara”, var produceras våra tjänster, var finns det direkta värdeskapandet.
Vi kan inte göra så en gång om året över hela organisationen, men när det uppstår vakanser av olika slag kan det vara ett sätt att åtminstone börja på ett litet vitt papper.
I privat näringsliv har företag hjälp av kunder och konkurrens, när man ska effektivisera sig.
I offentlig sektor handlar det mer om att politiker och ledning hela tiden ifrågasätter ”need to have” eller ”nice to have” långt ut i organisationen, långt in i löken.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar