Vimmerby Hembygdsförening 90 år

Vimmerby hembygdsförening firade 90 år idag, söndag, i hembygdsparken Gästgivarehagen.

Här följer mitt tal på jubileumsfirandet:

Kära Hembygdsvänner.

Vi står på en central plats i Vimmerbys historia.

De två gravfälten från järnåldern omgärdar en betydligt yngre, hitflyttad bebyggelse, som sparats till eftervärlden och som idag utgör ett spännande inslag i denna oas.

Tänk om vi hade en tidsmaskin.

Tänk om vi då kunde ta oss tillbaka till yngre järnåldern.

Låt mig fantisera om vad vi skulle se om vi landade i området runt Gästgivarehagen.

Alldeles säkert skulle vi hamna mitt i livet och rörelsen i en järnåldersby, kanske föregångaren till dagens stadsbildning i området..

Här kunde vi se ut över bosättningen med sina gårdar, alla djur och alla människor som levde här.

Närmast oss fanns den stora hövdingagården.

Hövding Gunnar hade ett stort hushåll, med inte bara en hustru utan tre. Den första hade medgett månggiftet, om inte så hade äktenskapsbrottet straffat sig hårt.

Men hon såg det praktiskt.

Kvinnorna hade en mycket respekterad position och de ansågs jämställda med sin make i allt.

Och alla barnen till kvinnorna räknades också som lika arvtagare. Vår hövding, Gunnar, var lycklig över sina tre fruar för alla var dugliga ledare över gården när han var på resande fot, ofta i sällskap av sina jarlar.

Kvinnorna kunde också organisera ett försvar av gården med hjälp av de fria män som fanns i byn och framförallt av alla gårdens trälar.

Nu var det höst och skörden skulle in i ladorna. På Gunnars gård fanns många trälar. Man kände igen dem på deras vita skjortor och snaggade huvuden.

Gunnar hade dock tagit på sig sin krigsdräkt, han skulle bevista en begravning av en annan hövding, Björn den Vidfarne,  med vilken han delade detta stora område som rymde två byar.

En ny hövding skulle utses och Gunnar hade hoppas att han skulle få härska över både byarna, över hela bosättningen här på över 1000 människor.

Vid de båda byarnas ting hade det höjts röster för att byarna skulle slås samman när man insåg att Björn skulle dö av sin sjukdom.

Björn den Vidfarnes begravning var precis lika rituell som alla stora hövdingars begravningar. Han hade lagts på en säng av stockar, stödd av tjocka pålar men nere i en långsmal grav en meter djupt ned i marken.

Under bädden låg ris som skulle tändas på.

På bädden låg hans sköld, hans svärd och knivar, pärlor i glas och kristall, mängder av andra ägodelar och han var klädd i sin finaste hövdingadräkt.

Uppe på den stora platån låg då förutom han själv, hans häst och två trälar som fått följa honom i döden.

De skulle tjäna honom i Asagård.

När båren bränts ned lades jord över resterna och man byggde en formation av stenar i form av ett skepp på hans grav.

För alltid skulle den ligga där och just den stenformationen fick bara sådana kämpar som Björn.

Åren gick.

Gunnars stora by vid sidan av gravfältet levde sitt sälla liv i den yngre järnåldern.

Ett stort antal gravar hann anläggas invid  byn som i sin tur utvidgades åt ett annat håll, närmare den stora sjön, nuvarande Krön.

Kristendomen under medeltiden, helt etablerad på 1100-talet, tog över makten över vikingarnas byar på bara några generationer, traditioner och landskap förändrades.

De kristna kungarna var helt andra härskare än Gunnar på Vikingatiden.

De byggde sin första kyrka, troligen på 1200-talet och kanske på den plats där det så småningom 1685 den stora Karolinerkyrkan byggdes, på en hög höjd i Vimmerby.

I dagens kyrka finns medeltida inventarier kvar, och kanske hette vår förste präst Henricus Erici, verksam på 1200-talet.

Kvar här i nuvarande Gästgivarehagen, blev ett gravfält med 295 brandgravar, med övervuxna stensättningar,  det enda som vittnar om vikingalivet i den yngre järnåldern i Vimmerbys omgivning.

Ja, fantasin kan ta språng när man går på historisk mark.

Det år Hembygdsföreningen i Vimmerby bildades, 1924, var också ett valår precis som i år, valet till andra kammaren.

Resultatet av valet blev att Hjalmar Branting tillträdde statsministerposten.

På Wikipedia kan man läsa att valets stora fråga var försvaret. Socialdemokraterna, kommunisterna och Frisinnade folkpartiet ville minska utgifterna för försvaret genom att dra ned på utbildningstiden för de värnpliktiga samt lägga ned regementen.

Högerpartiet intog en mer försvarsvänlig attityd och ville lösa frågan genom kompromisser med övriga borgerliga partier.

Hur levdes livet 1924?

En spännande historisk person känner vi lite grand, kan vi tycka. Det är Nils Carlsson, kallad Stolpe.

Den kortväxte Stolpes lilla hus Stolpalyckan var på 10 kvm med jordgolv, med spisen borttagen.

När Stolpe levde där var det sannolikt enbart 8 kvm golvyta. Andra som besöks stugan mätte upp den till enbart 6 kvm golvyta…

Takhöjden var man överens om, 175 centimeter och Stolpe hade ändå marginal innan han slog huvudet i taket, för han var verkligen tunn och kortväxt, precis som sin far Rusenstolpe.

Var är vi i tiden?

1927 flyttade 20-åriga Astrid Eriksson till Stockholm, Nisse Stolpe var 37 år, hans mor hade gått bort några år tidigare.

Stolpe levde sitt liv som diversearbetare, ett mycket vanligt yrke då, genom att samla flaskor, lump och ben.

Mjölk fick han av fattigvården och Frälsningsarmen besökte han ofta och fick lite mat.

Tidigare i yngre år hade han en fast anställning på Hallbergs snickeri.

Han levde under små omständigheter, ofta i berusat tillstånd. Gamle Dr Hellström bedömde Stolpe som ”feg, lat, sinnesslö, rädd och psykopatiskt”.

Skälet varit att stolpe varit på sjukstugan flera gånger och uppträtt störande.

Hellström fick sedermera medge att Stolpes intelligensnivå var över medelmåttans.

Nu var han inte heller psykopatisk, dock labil.

Han besökte ibland Frälsningsarmen som djupt troende, en tid var han aktiv Frälsningssoldat men kåradjunkten Tekla Englund tvingades utesluta honom på grund av hans supande.

Stugan ja, Stolpelyckan låg på Lusknäckarmalmen, kvarteret Norra Malm i Vimmerby, granne med kyrkan.

Stolpe var fäst vid sin stuga. Han diktade en gång:

”Mitt hus är så ringa,

Dess dörr är så låg

Men aldrig en kärare

Boning jag såg”

Ja, Stolpes stuga finns att beskåda just här i Gästgivarehagen i öm omvårdnad av Hembygdsföreningen, och anekdoter om Stolpe tror jag många har hört berättas.

Eftersom han gick bort i början på 1950-talet så finns det idag i princip bara de som minns honom när de var unga.

På 1950-talet uppfördes också Stjärnhusen där jag växte upp. För oss barn där, och i Capella och gamla Vimarhem utgjorde grannen Gästgivarehagen en jättestor lekplats. Här tog vi också våra första dopp i Lillån, här i kröken var en perfekt badplats bara några minuters språngmarsch från Stjärnhusen.
Och så fångade vi kräftor i ån genom att söka dom med ficklampa. Barfota gick vi där i vattnet i mörkret...

Att förnimma bygdens rötter, att se, uppleva och känna vad människor gjort här tidigare är en stark känsla och drivkraft. Fascinationen över vår kultur är stor hos de flesta och därför finns det många skäl till att rikta ett stort tack till hembygdsrörelsen och Vimmerby hembygdsförening för det stora arbete, energi och engagemang man lägger ned här i Gästgivarehagen.

Det är med glädje vi konstaterar att Vimmerbybor fortsatt engagerar sig i Hembygdsföreningen och finner glädje i bevarandet av det gamla.

Jag vill med detta rikta kommunens och mina gratulationer till Vimmerby Hembygdsförening på den 90:e födelsedagen och också utbringa ett fyrfaldigt leve för jubilaren.

Den leve! Hurra Hurra hurra Hurra!