Det finns saker som man inte kan mäta.
Ändå ska allt vara mätbart på ett eller annat sätt.
I vår tid mäts allt; i idrotten, i skolan, i jobbet, i det
privata livet, i storlek på portioner… ja, allt mäts.
I kommunen mäter vi det mesta.
Det är relativt enkelt att
mäta antalet barn per vuxen i en förskola, likaså portionsstorlekar på maten
inom äldreomsorgen. Om det är gott är en subjektiv värdering, inte ens den
dyraste lyxkrog får betyget utmärkt på sin matkvalité av precis alla.
Det finns alltså sådant som inte låter sig mätas på ett
enkelt sätt.
Är statistiken hur många larm en gammal människa på ett vårdboende har gjort, och hur
lång tid det tog innan hjälpen kom, intressant? Jag menar, om vi mäter att en
äldre larmat och vi mäter hur snabbt personalen avlarmat – är beslutet då att
vi ska sätta in ännu fler medarbetare så vi kan avlarma ännu snabbare?
Hur hanterar vi resultatet av alla mätningar? Står det i
mätningen en not som beskriver att brukaren larmat för att få veta att någon
finns där som reagerar på larmet? Är det intressant att analysera djupare?
Ja, det är det absolut. För varför någon trycker på
larmknappen syns inte automatiskt i de översta raderna i statistiken.
Ett exempel:
En orolig och dement dam trycker på larmknappen upprepade
gånger på kvällarna. Ingen kunde förstå varför. Hon blev orolig när dagpasset
gick av. Hon kunde larma en gång i minuten. Och damen kunde inte heller
förklara varför hon larmat. Men man upptäckte att hon larmade på vissa
arbetspass och andra inte. Vad berodde det på?
Man kollade vilka som arbetade på kvällspatrullen då hon
inte larmade. Det var David, två meter lång, krigsveteran från Eritrea, plus ytterligare en person. Man frågade dem varför hon ständigt larmade på andra pass, men inte på just deras.
David berättade att
enligt hans arbetskort ska han gå till henne först klockan sju på kvällen.
”Men jag vet att hon är orolig och hon undrar innan klockan
sju, så jag går dit det första jag gör när jag börjar mitt pass tidigare. Hälsar att jag är här, pratar med
henne, ser till att hon förstår att jag finns i huset och att jag kommer igen klockan sju. ”
När Davids pass gick på slutade hon larma. Hon var otrygg när dagpasset gick av tidigare och ingen kom till henne förrän klockan sju. När David kom visste hon att det fanns folk i huset...
Det berättar Lotta Viktor Tillberg, hon är redaktör för den
nyutkomna boken ”Kvalitetsjakten” som handlar om professionalitet i välfärden.
Hon undervisar i ”Centrum för praktisk kunskap” där alla som
studerar har en sak gemensamt, de arbetar på arbetsplatser där andra människor är en viktig del
i arbetet. Den praktiska kunskapen går det inte att läsa sig till, den måste
upplevas. Det är en kunskap som får oss att göra rätt sak, säga rätt sak när vi
drabbas av oförutsägbara situationer. David var bra på det, han hade "läst av" den dementa damen, funderat och gjort en bedömning hur han skulle hantera
situationen.
Det intressanta är att det inte fanns något i hans
arbetsinstruktion som sa att han skulle göra såsom han gjorde, han snarare bröt
mot regelverket. Han gjorde något annat än det som stod på schemat,
prioriterade om utifrån sin ”praktiska kunskap”.
Hur mäts det? Hur syns det i de mätningar som görs?
Ett annat exempel:
En förskola har alla barnplatser tillsatta. Ändå vill man
att det ska in fler barn. Pedagogerna tycker man ska skapa en utegrupp så fler barn kan börja på förskolan, och då
får man också möjlighet att placera Petter där, som behöver extra tid. Utegruppen tillsätts, de har färre barn än innegruppen men i gengäld mycket tid för Petter som har särskilda behov.
På utegruppen får man en dag sjukskrivningar i personalgruppen. Man ber då om hjälp
av personalen från innegruppen. Och där ställer man upp kollegialt och några flyttar ut till utegruppen för denna dag.
Just denna dag görs en mätning, just när innegruppen lånat ut
personal till utegruppen. När mätningen visar personalbrist är föräldrar till barn i innegruppen kritiska till
personalbristen medan föräldrar till barn i utegruppen är nöjda. Analyseras
mätningen? Nej, istället slutar innegruppen ställa upp för varandra för just
detta mäts inte, helheten i förskolan mättes inte.
Det jag vill säga är att mätningar är intressanta, men
intressant blir det först när resultatet analyseras på djupet.
Intressant är också vad som händer med mätresultat, efter
mätningen? Görs det något? Konstaterar vi bara att så här är det men för inga
diskussioner om åtgärder?
I exemplet med förskolan kanske vi istället ska prioritera
sammanhållningen i personalgruppen, att de hjälper och stödjer varandra, att
deras professionella beslut är mer värda än föräldrarnas reaktion på en mätning
vid ett enstaka tillfälle? (För att inte tala om media som inte allas går djupt
och analyserar resultaten…)
Som politiker vill jag ha stor tillit till de yrkesmänniskor som arbetar inom omsorg för barn och gamla.
De kan omöjligt följa alla regler, utan måste tillämpa sin praktiska kunskap som de tillskansat sig via erfarenhet. Oförutsedda situationer inträffar där praktisk kunskap är det viktigaste.
För mig räcker inte en enstaka tidningsartikel av typen
”larm”. Jag vill veta mer; vad finns det djupare?
Jag tillämpar ibland ”hearings” som underlag för politiska
beslut. Jag vill prata med medarbetarna vid fronten för att få deras bild. När
vi får mätningar som säger svart eller vitt, måste vi ta tiden att lyssna in
vad saker beror på, vad som prioriterats av medarbetarna baserat på praktisk
kunskap.
Jag är säker på att det också sker på ledarnivå i Vimmerby
kommun. Det ingår i det goda ledarskap vi hela tiden fortbildar i.
Att sedan kommunicera detta offentligt på ett bra och
tydligt sätt är en stor utmaning. Och den kunskapen finns ännu inte fullt ut i
kommunen.
Men det finns en vilja åt det hållet. Gott nog så långt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar