söndag 26 augusti 2012

Den viktiga arbetskulturen

Att det råder ständig brist på resurser är inget nytt inom politiken.
Prioriteringar måste göras och de som inget får, eller blir fråntagna befintliga, får givetvis ändrade arbetsvillkor.
När jag nu i onsdags på min Lyssnarresa kommit till "Kortis" i Vimmerby - enda kortis för barn upp till 20 år med menatala funktionshinder, d.v.s. barn där den menatala nivån är 3-5 år men den fysiska åldern kan vara exempelvis 17 år, ett litet barn i en tonårings kropp - fick jag en beskrivning av konsekvenser när resurser tas bort.

Men först; vad är ett Kortis?
Kortfattat kan man säga att det är en avlastning för föräldrar till barn med en eller flera diagnoser av utvecklingsstörning, mentalt funktionshinder. Det är en lagstadgad rättighet, en s.k. rättighetslag som ålägger kommunen att arrangera sådana platser så behovet täcks.
Platsen i Vimmerby är vänstra flygeln i "nya Rosenhill", mellan Ciruskplatsen och Tennishallen utmed Lundgatan. Själva Rosenhill har jag varit på tidigare, nu var turen kommen till Kortis.
Hit kommer 8 barn/ungdomar på kortidsboende när föräldrarna ska avlastas.

Fram till 1 maj arbetade 9 personer dag och 3 personer natt i den här verksamheten.
Efter 1 maj är det en resursminskining med två personer (totalt 100% tjänst) som tagits bort och nu ska 7 dagtid och 3 natt sköta verksamheten.
Medarbetarna anser att det är för lite resurser och fick också ökade reurser över sommaren för att klara verksamheten. Det ordnades genom att medarbetarna gick upp i tid.
Det är inte möjligt för en personal att ens för någon sekund lämna detta barn ur sikte; det kan skada sig själv, äta upp något i dessa väg, eller på annat sätt göra något som ligger i diagnosen.

Nu, den 1 september, ska de nya schemana gälla. Det innebär, enligt medarbetarna, att man har scheman med upp till 14 timmars arbetspass, att man arbetar varannan helg, att man stadigt arbetar fyra kvällar i veckan till kl 21 i snitt, och att man - givetvis - därigenom får prioritera bort den civila familjetiden, om jag säger så. Jobbet är sådant att man mest jobbar kvällar, nätter och helger.
Medarbetarna beskriver situationen utifrån sitt perspektiv. Jag ska försöka göra en "lyssnarresa" också till ledningsorganisationen. och givetvis samtala med den nya socialnämndens ordförande, för att få deras bild.

Det jag däremot ska filosofera runt i detta inlägg är kommunens inre kultur; hur fungerar kontakterna mellan politiker-chefer-medarbetare? Är vi i samma lag? Kommunicerar vi med varandra? Lyssnar vi? Försöker vi få deltagande från alla för att hitta lösningar på våra gemensamma problem?
Mitt svar efter att ha träffat flera hundra medarbetare på dessa Lyssnarresor är, tyvär, nej.
Många försöker men vi är inte tillräckligt bra.

Det mest slående under alla mina besök är den brist på teambuilding som medarbetarna beskriver för mig. Jag har lyssnat på hur man genomgående beskriver bristen på inlyssnande, informationsbrister, bristen på kommunikation, bristen på att man inte får delta. I lägre eller högre grad. Och det är beskrivningar som rör många olika förvaltningar.
Detta reagerar jag på.
Jag vet att förvaltningscheferna arbetar med kommunikation och har ambitionen att delaktigheten ska öka, och jag hoppas att det fortskrider och avancerar.

Den demokratiska processen ägare-VD-medarbetare i en privat verksamhet, upplever jag, är långt mer utvecklad än i den kommunala. Åtminstone i Vimmerby kommun.
Är inte alla deltagare runt en medborgare med i laget? Föräldrar, personal, chefer, politiker?
Om man ska samla ett fotbollslag för genomgång; säger då tränaren eller lagledaren att vänsterbacken får inte delta, eller högerforwarden ska inte vara med på mötet?
Gör man så får man aldrig ihop ett lag. Sådant har jag, på olika arbetsplatser, fått beskrivet för mig.

Ett jobb görs tillsammans; chefen och medarbetarna ska spela i samma lag, ta gemensamma beslut ibland, ta egna beslut ibland, dela information, kommunicera, lyssnar på varandra, uppfyller både för egen del och gemensamt de krav som ställs.
Varenda företagsledare i det här landet skriver under på att medarbetaren vid fronten har bäst information om kundmötet och det som händer där. Den ledare som inte lyssnar in sin frontpersonal lider kronisk brist på extremt viktig kundinformation, vitalt för verksamheten.

Jag vet att vi inte ändrar sakers tillstånd över en natt, och jag vet också att både kommunchefen och förvaltningschefsgruppen arbetar mycket med frågorna.
Alla delar vi nog bilden av att vi vill se våra medarbetare trivas, att de ska ge energi till brukarna och inte i  internt tjafs, att de de ska vara medvetna om våra resurser och att alla ska delta i god hushållning, gott kamratskap och bra arbetsmiljö.
Vi har också många medarbetare som trots energiläckage på skitsaker i organisationen, gör ett enormt bra jobb för de älskar den syssla de har att göra.

Kommunchefen har i september varit anställd i två år, jag vet att hon jobbat med frågan dagligen under dessa två år. Och jag känner att politiken måste stötta detta arbete. Med egen VD/ledar-erfarenhet vet jag att vårt resultat i kommunen påverkas kraftigt av den kultur vi kan skapa i kommunkoncernen.
Just därför måste vi se till att resurser skapas till detta arbete.


PS. Så mycket mer om Kortis kan jag inte berätta, både jag och medarbetarna har sekretess. Men det var en värld jag inte alls kände detaljerna i och när jag nu gör det bättre, så tackar jag högre makter för att det finns folk som vill och älskar det här jobbet, ja egentligen de flesta jobb inom omsorgen. Ett stort arbete uträttas här för att ge alla del av välfärden.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar