Stadsplanering och byggnation har alltid intresserat mig.
Från det första torpet jag köpte som renoveringsobjekt, till den första ”villan”
att renovera, vidare till byggnation av Björkbacken i Vimmerby till att nu som kommunalråd få
arbeta med bred stadsplanering.
En av uppsidorna med det jobb jag har är faktiskt
stadsplaneringen, där man kan lägga synpunkter, ställa frågor och komma med
idéer till våra duktiga arkitekter.
Du har faktiskt som medborgare själv stora möjligheter till
att lägga idéer och synpunkter. När nya Översiktsplanen (ÖP) ställs ut får du
väldigt gärna komma med dina idéer. Håll utkik på vår hemsida.
Men det finns, som med allt, en stor baksida. Och det är
regelverket.
Arkitekten Jens Söderlind skrev en intressant artikel på DN
Debatt förra söndagen (20/4) om inrättande av fristäder där man kunde få pröva
nya regler.
Intressant i och för sig, men det som fångade mig var hans
sammanställning över hur regelverket utgör stora hinder i dagens samhälle.
(Se
hela hans artikel; http://www.dn.se/debatt/inratta-fristader-dar-byggen-kan-provas-utan-stela-regler/)
Exempel 1:
Om du i en trång stad ska bygga en lägenhet i vindsvåningen
måste du bygga en hiss. Varför kan man fråga. Jo, för att om en framtida
hyresgäst skulle bli rörelsehindrad måste kommunen enligt
bostadsanpassningslagen betala för att bygga hissen. Resultatet blir att vinden
inte inreds. Vimmerby kommun lade drygt 2 miljoner kronor i bostadsanpassningar
förra året. Här ett exempel på att bostaden inte blir byggd för att kostnaden
för en eventuell framtida anpassning inte kan tas. Frågan, och dilemmat, är vad
man ska ändra på? Ska den boende tvingas flytta för att hen blir
funktionshindrad? Ska fastighetsägaren kunna neka funktionshindrade
hyresgäster? Ska hyresgästen själv få ta kostnaden och att vi alla tecknar en
försäkring som täcker bostadsanpassningskostnader? Ska lagen ändras? Helt klart
är: lagens tolkning gör att lägenheten inte blir bygd.
Exempel 2:
En frånskild man hyr ut ett rum i villan till studenter,
detta för att själv kunna ha råd att bo kvar. Om han ska skatta för de belopp
som överstiger fribeloppen för andrahandsuthyrning tvingas han höja hyran så
att studenterna inte hade råd att bo där. Han begår därför hellre skattebrott.
Frågan är: hur lägger vi upp ett skattesystem som skapar
fler boendemöjligheter för unga och samtidigt skapar större möjligheter för
ensamförsörjare att bo kvar i sina hus?
Exempel 3:
Vi bygger en etta med wc/bad och hall. När den unga
studenten flyttar in där så får hen ha skrivbordet i badrummet. Badrummet har
nämligen byggts efter byggreglerna som säger att det ska vara så stort för att
man ska kunna använda rullstol där inne. Därför har själva rummet blivit
mindre, hen får där inte plats med skrivbordet. Hen hade hellre velat ha mindre
badrum och plats för skrivbordet i rummet.
Fråga: Ett funktionshinder ska inte vara ett hinder för att
bo i en vanlig lägenhet. Men frågan är om en människa utan funktionshinder ska hindras
ta en lägenhet? Hur långt är samhället beredd att gå i anpassning? Varför bara
anpassa boenden? Vi kan väl i så fall anpassa också omsorgen till varje
specifik individ; vill du laga mat hemma får du det, men vill du ha en egen
kock får du också det, eller du kanske vill ha en kock som kan laga vegetariskt?
Hur långt är vi beredda att finansiera över skatten? För mig syns det som om
politiken lämnar dessa svårlösta frågor utan diskussion, ändå har de så stor
påverkan på kommunens budget.
Exempel 4:
Vimmerby kommun har mängder av sjöar. Strandrätten ska
fungera så att man ska skydda stränderna. Vid dessa sjöar vågar jag påstå att
någonstans mellan 50 och 95 procent av stränderna inte alls är tillgängliga.
Det går inte att ta sig ned till strandkanten på grund av vegetationen.
Säg att vi vill bygga där. Varför inte? Det går ju ändå inte
att ta sig ned till stranden, eller vill man att vi ska röja alla stränder fria
från vegetation?
Låt säga att vi vill bygga villor på 10 procent av sjöns
strand. Eftersom det är naturmark kan vem som helst överklaga. Det sker och
bygget stoppas. Överklagandet tar flera år, möjligheten att bygga är nästan
obefintlig. Istället växer buskaget sig tätare vid stranden. Till ingen nytta
alls.
Fråga: Hur länge ska sådana bestämmelser få hindra
människors möjligheter att sätta bo där de vill? Hur länge ska
glesbygdskommunernas främsta inflyttningsargument – ett boende naturskönt vid
vatten – stoppas? Möjligheten att bygga strandnära en extremt viktigt, inte
bara i norrland utan på hela den svenska landsbygden.
Strandskyddslagen måste göras om, det måste lagliga
möjligheter att bygga riktigt strandnära.
Politiken måste sätta sig in i tjänstemännens och lagskrivarnas förslag och inte köpa allt rakt av. Här har SKL en stor uppgift att argumentera fram lagförändringar som gör att glesbygdskommuner kan utnyttja sina främsta fördelar; naturskönt boende.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar