Det krävs två för att dansa

Jag kan irriteras över att valrörelsen tidvis visar tecken på att vara fullständigt bredvid sanningen. 

Det finns åtskilliga fakta att ta del av. Opartisk fakta. Inte fakta framtagen av partiorganisationer.

Som exempel följande:

Den lilla klick dollarmiljarder som Sverige har, 19 stycken, har fyrfaldigats de senaste tio åren. Alla har ett arv i botten på sin förmögenhet. Skillnaden mellan dessa dollarmiljardärer och de med sämst inkomst/förmögenhet i Sverige har ökat. Det är sant. Den ökningen började 1980. Inte 2006. I och med att trenden vände 1980 så började Sverige så sakteliga närma sig övriga Europa. En sanning är också att utvecklingen i det avseendet har stannat av de allra senaste åren.

·         Flera rapporter, bland annat presenterade i senaste numret av tidskriften Forskning och Framsteg, ”styrker bilden av att Sverige nu är ett land där några har blivit riktigt rika, de flesta fått det rejält mycket bättre, och där många står kvar och stampar på samma fläck.”

·         Andelen av svenska medborgare som lever i reell fattigdom har från 2004 gått ned från 3 % till 1,3 % 2012. Alliansregeringen har halverat det talet. 11% av Europas invånare anser själva att de är fattiga, 3% av Sveriges invånare anser sig själva att de är fattiga. Endast knappt hälften av dem är det.

·         SCB:s senaste rapport om ”inkomstskillnader bland barnfamiljer” visar att andelen barn i familjer med låg inkomststandard har minskat från 20 % i slutet av 1990 till 10 % nu, samtidigt som andelen barn i barnfamiljer med hög inkomststandard har ökat dramatiskt, från 10% till 40 %. Fler har fått det bättre.

Det är naturligtvis intressant att studera fakta när man ska formulera politik.

                                                                *   *   *

Ett faktum som är intressant är följande:

-          En ensamstående pensionär i Vimmerby bor kvar i sin 50-talsvilla. Hon har full omsorg, men hemtjänsten klipper inte gräs. Hon anlitar en servicetjänst på privata marknaden för totalt 16.000 om året till snöskottning, gräsklippning och trädgårdsarbete. Hon får RUT-avdrag med 8.000 kronor. Resterande slår hon ut på sin boendekostnad, alltså cirka 1.300 i månaden. Hon bor redan för 3.000 i månaden i sin villa räknat driftkostnader, eftersom villan är färdigamorterad. Med hjälp av RUT-avdraget  bor hon kvar till en kostnad av 4.300 kronor i månaden med full service, både ute och inne. Det är upp till halva kostnaden mot en lägenhet  i stan och då kan hon bo kvar i sin invanda miljö.  Detta RUT-avdrag, som är själva förutsättningen för henne att bo kvar i huset vill de rödgröna ta bort. Man tror att en enstaka kommunal fixartjänst ska ordna behovet, att ingen sedan ska jobba svart och att kvinnan ändå ska kunna bo kvar.

-          RUT-avdraget är den enskilt viktigaste reformen i modern tid för gruppen behövande pensionärer i villa. Som insatt i de kommunala kostnaderna ser jag hur stor nytta RUT-avdrag gör som komplement till hemtjänsten. Enbart detta faktum bör göra att denna stora pensionärsgrupp funderar ett varv till innan man tar sin valsedel i september.
                                                                        *   *   *

Jag tillhör dem som tycker att mer borde gjorts på arbetsmarknaden. Alliansregeringen måste en kommande mandatperiod ha ännu mer fokus på att förbättra delar på arbetsmarknaden som exempelvis mäts i det internationella ”företagsklimatet”.

Idag är Sverige på 14:e plats av 189 länder som mäts. Rapporten om företagsklimatet innehåller fortsatt kritik mot att Sverige inte lyckats fullt ut förändra regelverket för arbetsmarknad, utbildning, skatter, planer- och byggregler. Vi får också kritik för en stelbent arbetsmarknad, för att vi inte gör fler reformer när det gäller ungdomsarbetslöshet. Det förvärras av turordningsregler, uppsägningstider, visstidskontrakt etc. 82 länder har mer flexibla turordningsregler än Sverige. Bostadsbristen i storstäderna har vi inte kommit tillrätta med.

Arbetet är på väg och åtskilliga reformer för att underlätta anställningar har skett under åtta år. Den kommande mandatperioden måste arbetet fortsätta med större fokus på att riva barriärer för inträde på arbetsmarknaden för ungdomar och invandrare.

Om vi får en rödgrön regeringen riskerar det som gjorts att raseras, nya rödgröna idéer riskerar att föra oss allt längre ned i den globala statistiken avseende företagsklimatet. Arbetslösheten kommer att gömmas i bidragsfinansierade ”hitte-på-jobb” och en återgång till tiden före 2006 inleds.

                                                              *   *   *

Vimmerbys klättring i företagsrankingen är bra, men vi är definitivt inte nöjda. Flera omständigheter kan vi alls inte påverka och därför finns ett maxtak vi kan nå. Förstaplatsen kommer sannolikt alltid att vara vikt åt förortskommuner typ Solna.

Men analysen vi gör på kommunen handlar mer om hur arbetet med vår inställning till näringslivet fortgår. Vi måste bli bättre på ”kund-relationen”. Vi lyckas ju så väl i undersökningar där kunden är våra medborgare. Varför har vi en annan syn när kunden är en företagare? Jag brukar ge svaret att det krävs två för att dansa, att företagaren borde göra 2 års praktik i en kommunal myndighet och att tjänstemannen borde göra lika lång praktik jämte småföretagaren. Det skulle leda till en topplacering i företagsranking.

För att vara tydligt, det handlar om människor. Det finns rent odrägliga företagare, precis som lärare, läkare, svetsare, journalister och inspektörer. Det finns också helt socialt fantastiska företagare, precis som lärare, läkare, svetsare, journalister och inspektörer.

Frågan är hur respektive behandlas? Om den första gruppen möter en person ur den andra gruppen tror jag inte några regelverk i världen hjälper; företagaren med dåligt socialt omdöme och beteende kommer att uppleva ett sämre bemötande. Samma gäller omvänt. Därför handlar det också om träning i socialt beteende, i att vidmakthålla en bra, trevlig attityd. Företagare som förklarar krig mot myndighetspersoner, och myndighetspersoner som förklarar krig mot företagare, kommer alltid att ge varandra uselt betyg.

De seriösa, socialt starka företagare jag möter i Vimmerby kommun är mycket nöjda med den attitydförändring som skett i stadshuset och som resulterat i tillgänglighet och effektivitet. Frågar jag myndighetsutövarna så känner de ett stort serviceansvar gentemot dessa företagare.

Det krävs två för att dansa.

Världen och Sverige på väg åt rätt håll.

Regiondagarna i Borgholm i veckan blev mycket bra!

De värdefulla uppdateringar jag fick gavs av Fryshusets Milad Mohammadi som pratade utanförskap, Staffan Landin, Mindgap om värdens hälsotillståd just nu och professorn och läkaren Stefan Einhorn som talade om medmänsklighetens väg.
Jag fastnade lite extra i Staffan Landins föredragning. Med ett utmärkt pedagogiskt upplägg och bra framförande lyckades han förmedla siffror om utvecklingen i världen,  bland annat  barnadödlighet  och medellivslängd  de senaste 50 åren.
Han visade att världen är på rätt väg. Endast ett av FN:s millienemål, miljömålet, hade inte kommit någonstans alls, utan tvärtom nått en försämring. Övrigt var uppfyllt eller på väg att uppfyllas.
Han visade hur världen nått ett snitt på drygt två barn per familj, hur Kina egentligen nådde långt på den vägen innan regleringen av barnafödandet i landet, hur afrikanska länder söder om Sahara en efter en fick en allt bättre kurva avseende sjunkande barnadödlighet och en ökad medellivsslängd.

Mycket uppmuntrande och fantastiska siffror!

I Vimmerby har vi haft en lokal debatt om barnfattigdomen, och den blossade givetvis upp ännu mer efter Janne Josefssons (Uppdrag Granskning) promenader i utanförskapets Sverige där han inte såg den s.k. barnfattigdomen, däremot utanförskapet.

TV-reportaget i vintras gav anledning till par forskare att fördjupa sig i ämnet:

Carina Mood, vid Institutet för Framtidsstudier och Jan O. Jonsson vid Institutet för social forskning, både Stockholms Universitet, har systematiskt försökt mäta barnfattigdomen i Sverige under en längre period. I ett reportage i Forskning & Framstegs senaste nummer redovisas deras slutsatser, och resultatet är entydigt:

-          Barn i Sverige har det väldigt bra, både historiskt sett och i ett globalt perspektiv. Vi har en lång period av minskad fattigdom.

-          Man ser inga tecken på ökning, trots en svår ekonomisk kris under senare år.

-          Begreppet ”relativt fattigdom”  som dominerar inom EU, är ett problembegrepp eftersom det ger en minskad fattigdom vid långkonjunkturer och en ökad under högkonjunkturer.

Genom att använda flera definitioner försökte forskarna ge en så komplett bild som möjligt. Ett gränsvärde av flera är skälig levnadsnivå, d.v.s. den ekonomiska situationen.

Man menar att Rädda Barnens vida fattigdomsbegrepp har varit missvisande, man använder  extrema exempel för att spegla fattiga barns situation i Sverige, exempelvis att barn inte har råd att följa med på skolutflykter. Forskarna säger att det är mycket ovanligt.

Rädda Barnens fattigdom, det relativa begreppet, var värre på 1990-talet, men då var det tyst. Flest fattiga fanns det enligt det begreppet 1997, under socialdemokratiskt styre. Inte ens under den peak som skett på 2000-talet, d.v.s. 2010, nådde man upp till nivån från 1997.

Enligt begreppet ”relativ fattigdom” borde de rödgrönas larmtutor ljudit redan 1997, i deras egen regering, där den relativa fattigdomen nådde sin peak.

För sedan dess har två av tre kurvor sjunkit:
- Andelen barn som bor i hushåll med ekonomiskt bistånd har gått ned från 14 till 8 procent från 1997 till 2010.
- Andelen barn som bor i hushåll med en inkomst under den absoluta fattigdomsgränsen har sjunkit från 18 procent 1997 till ca 7 procent 2010.
- Däremot har andelen barn som bor i hushåll med mindre än 60 % av medianinkomsten ökat från 12 % 1997 till 17 % 2010, det är alltså det mätvärde som helt är beroende av arbetslinjen. Arbetslinjen innebär att arbete har prioriterats före bidrag och då ökar den kurvan. Bidragstagarna hamnar på efterkälken när medianlönerna ökar. Så här spelar också konjunkturen en stor roll.
Man ser också att fattigdomens varaktighet minskar. Gruppen som varit fattiga mer än fem år har mätts och den har minskat. Något som också skiljer 1997 från 2010 är att 1997 hade 25 % av barnfamiljerna inga kontantmarginaler.

Tre faktorer påverkar: invandringens omfattning, de ekonomiska konjunkturerna och arbetslösheten.

Forskarna säger att familjer som har jobb sällan har fattiga barn. Ska man se till sammanhang så säger man att utsatta barn generellt  finns i ensamståendes och invandrares hushåll.
Utsattheten för barn och vuxna  i Vimmerby motverkas och lindras,  av alla de åtgärder som görs inom den sociala verksamheten, men den viktigaste medicinen är arbetslinjen.

Jobb skapar delaktighet, jobb skapar inkomster och jobb skapar utveckling i familjen och hos den enskilde. Därför måste näringslivsfrågor vara på agendan ständigt, möjligheter för företag att utvecklas  öka och all byrårati runt företagen mycket noga övervägas.

Milad  från Fryshuset sa på Regionsdagarna att han fått en föreläsning av sin mamma när han var som mest deppig över sin övervikt, sitt utanförskap (invandrare) och sin brist på kompisar.

Hon talade om för honom att han tillhörde de lyckliga få procenten av världens befolkning som hade rent vatten i kranen, skola att gå till, lugnt bostadsområde och föräldrar och syskon i livet, etc, etc, etc.
Allt det som vi lyckats åstadkomma i välfärdens Sverige.
Han var absolut inget offer, absolut  ingen att tycka synd om i ett globalt perspektiv, tyckte mamman
-          Det var en vändning för mig, sa Milad.

Fattigdom - i Vimmerby...?

Uppdrag Gransknings TV-reportage om barnfattigdomen upplevde jag som mycket positivt. En annan sida presenterades,
Även om det var ledsamt för Rädda Barnen, vars stora arbete inte ska bedömas utifrån kampanjen om barnfattigdomen.
Det som är bra är att ordet barnfattigdom får en relation till den absoluta definitionen "fattigdom".
Att som Bris visa ett utsvultet barn i Afrika i samma text som barnfattigdom i Sverige gagnar inte saken.
Inte heller att som Majblommekommittén sprida information som man vet innehåller "metodfel".
Barnfattigdom definieras i svenska Rädda Barnens kampanj som "när pengarna inte räcker till" medan man i världen i övrigt definierar barnfattigdom som barnarbete, hög barnadödlighet, utebliven skolgång, undernäring och kraftig undervikt för att ta några exempel.
Det är en väsentlig skillnad på definitioner. Men när vanligt folk tolkkar ordet fattigdom så blir bilden "de svältande barnen i Afrika". Och det var också tydligen reklammakarnas bild.
Men det är inte den verkliga bilden av barnen i Sverige.
Tyvärr fick Rädda Barnens kampanj politiker, flest till vänster men även i Alliansen, att tro att 250.000 barn var reellt "fattiga" i Sverige.
Det skulle ge 10 procent av totala antalet barn under 19 år.

Om Vimmerby kommun har 15.000 invånare, och 25 procent är barn, skulle vi ha cirka 3.750 barn (under 19 år) och 10 procent av dem, 375 stycken, skulle definieras som fattiga, dvs vara i barnarbete, hungersnöd, underviktiga, inte få skolgång etc.
Jag förstår att Janne Josefsson gick igång på detta. Jag beklagar bara mig själv över att jag inte är mer kritisk när jag hör sådana här siffror kopplade till sådana starka begrepp. Nu skadas både organisationen och de barn man annars arbetar så energiskt för. Jag hoppas att människor ska se det som ett olycksfall i arbetet för barnorganisationerna behövs verkligen.

Men hur ser det ut i Vimmerby kommun då? Har barn pengar till skolresan, till hamburgaren på MacDonalds, etc?
Svaret är faktiskt att kommunens medarbetare inom den sociala sektorn säger att det finns barn som inte har det. Deras familjer är inte fattiga i reell bemärkelse, men barnen har ändå inte pengar i tillräcklig utsträckning.
Jag har gjort flera besök inom Individ- och Familjeomsorgen (IFO) och fler ska det bli. I veckan kom resonemanget givetvis att handla om hur "fattiga" folk var i Vimmerby kommun,.

Jag ska skicka med några svar på frågor jag ställde vid besöket:
- 2 vuxna och 2 barn (7 och 11 år gamla) får i socialbidrag 11.950 kronor rent i månaden totalt (= riksnormen, d.v.s det minsta lagliga beloppet).
Då är deras hyra betald som max får uppgå till 4.750 kronor. Pengarna ska räcka till livsmedel, kläder, skor, fritid, lek, hygien, försäkringar samt givetvis livsmedel men också till förbrukningsvaror, dagstidningar, TV-licens, telefon. Beträffande. pengar som är dedicerade till barnens "lek och fritid" så är summan 406:-/månad för 7-åringen och 450:-/månad för 11-åringen. Det åligger alltså föräldrarna att tillse att det finns pengar till lunch på skolresan.
Gör dom det?
Svar från medarbetare inom socialen:
"Det kanske ser mycket ut, men det är svårt att leva någon längre tid på den här summan. Två månaden klarar man det, knappast någon längre tid. Man ska då veta att man innan är helt ren; man har fått göra sig av med tillgångar och man kan knappast klara något ytterligare. Barnens pengar går ibland till föräldrarnas missbruk, då får vi gripa in."

- Jag frågar om invandrare klarar sig bättre än infödda svenskar, eftersom de i vissa fall kan skicka hem pengar till släktingar i landet de kommer ifrån?
Svar;
"De flesta invandrare kommer från en stark familjekultur, de röker inte, dricker inte alkohol och har starka familjeband. de klarar sig många gånger bättre. Där lever man med andra typer av problem".

- Köper svenskfödda familjer alkohol och tobak för pengarna?
Svar:
Nej, inte generellt. Men det finns barn som far illa i familjer där de vuxna har både en eller flera missbruksproblem. Familjer som inte klarar att ordna sin ekonomi, att sköta sin familj. Där kan barnen leva i stor utsatthet och reell fattigdom, och vi får då gripa in och se till att pengarna fördelas rätt, också till barnen.

- Har vi många missbrukare som har ekonomiskt bistånd  i Vimmerby?
Svar:
Just nu ett 50-tal. Vi ser att minskade resurser riskerar fler placeringar på institution. Kan vi jobba förebyggande i tidig ålder, från exempelvis övre tonåren eller de första vuxenåren så har vi noterade lyckade resultat, där vi kunnat hjälpa dem till att bli fria från sina beroenden; droger, tabletter, spel eller andra beroenden.

Hittar vi missbrukare med försörjningsstöd  också bland invandrare i Vimmerby?
Svar:
Nej, vi har ingen registrerad hos oss.

- Har vi hemlösa eller uteliggare i Vimmerby?
Svar:
Nej, ingen är hemlös i Vimmerby kommun. Vi har ett bra samarbete med Vimarhem och boendeenheten så alla har en bostad.

Resonemanget fortsätter och vi bokar nytt möte till februari. Omsorgsnämndens verksamhet, men gamla socialnämnden, har stor budgetpåverkan och det är viktigt att vi tar rätt beslut för att få bästa möjliga verksamhet.
Jag känner att man har stor kompetens i verksamheten, man kan sin sak och man arbetar planerat och metodiskt. Det känns tryggt inför fortsättningen.
För att återknyta till inledningen; begreppet barnfattigdom är relativt, men också komplext.
är man per definition fattig om man inte kan köpa en Fjällrävenjacka för 3.000 utan får köpa en märkeslös jacka för 500 kronor? Eller om man inte kan köpa en jacka alls? Är man fattig om man inte kan göra allt det "medelsvensson" kan?
Kan vi kalla det "utanförskap", vilket jag själv tycker passar bättre eftersom utanförskapet oftast bottnar i uppkomna problem i familjen?
Långvarig arbetslöshet, missbruk, sjukdom kan skapa utanförskap och det drabbar i allra högsta grad barnen. Det ställer stora krav på de vuxna; man får avstå, man måste välja noggrant, man får fokusera hårt på sin ekonomi.
Självklart ska barnen hållas skadeslösa men till vilken nivå? Till den nivån kamrater sätter vars nivå, som vi alla vet, kan vara enormt hög? Det klarar inte försörjningsstödet.
Arbetet med att tillse att barnen får del av försörjningsstödet är en viktig uppgift för kommunens socialförvaltning.

Problematiken är komplex. Vi ser alla utsatta barn och oftast är det barn till utsatta föräldrar; de kan vara slagna, sakna kläder, tidvis utan mat. Dessa finns givetvis också i Vimmerby. Definitionen är "socialt utsatta" och ur barnets och samhällets perspektiv är det oacceptabelt.
När barn sätts utanför ´från tidig ålder, vare sig de dbbas av mobbing, av små ekonomiska resurser, av brist på kärlek och omsorg, så mister intebara barnet sin självkänsla, utan samhället också den kapacitet barnet har för framtiden.
Jag slås av tanken om våra stora industrimän, forskare, entreprenörer hade växt upp undernärda och socialt åsidosatta med slag och sparkar hemma istället för kärlek, missbrukande föräldrar, hade de då kunnat prestera som vuxna?
Inte bara barnet blir lidande av utanförskapet, utan också hela samhället. Vi måste ta tillvara alla resurser hos varje enskild människa, och varje människa ska ha rätt till utveckling av sin egen kapacitet,  så i min värld får inte far och mors myndighet över sina egna barn innebära att barnen blir satt utanför. Samhället måste gripa in.
Ju mer man resonerar i frågan, ju mer ser man utanförskapets konsekvenser.

Nyckeln, den viktigaste enskilda faktorn, är jobb. Jobb direkt efter utbildning men också jobb direkt efter gymnasiet, direkt efter invandringen. Jobb ger möjlighet till självförverkligande, som politiker måste vi skapa oändligt med möjligheter åt människor därför måste vi slå vakt om friheten, valfriheten, friheten att välja själv.
Det är viktigt att politiken skapar förutsättningar så att jobben kan bli fler.
Det är det viktigaste att jobba med just nu, det mest konkreta.
Även i en liten kommun som Vimmerby.