Julen, tid för eftertanke

Borghaga och Vimarhaga – så heter Vimmerbys två nya vård- och omsorgsboende för dementa och ålderssvaga. Ett boende man får flytta till efter att de personliga behoven bedömts i förhållande till hur väl man kan klara sig hemma.

Borghaga överlämnades i lördags av kommunstyrelsen (byggare och hyresvärd) till socialnämnden (brukare och hyresgäst). Symboliskt överlämnade jag som ks-ordförande en tavla med en nyckel till socialnämndens ordförande Elisabeth Lago-Nilsson.
Jag gladdes med Elisabeth, det här var hennes sista offentliga uppdrag som ordförande och hon hann få se en byggnad helt färdig. Elisabeth har varit en duktig och engagerad politiker och ordförande och det var roligt at hon fick ta emot alla nyfikna kommuninvånare som kom på den allmänna visningen. (Tack Elisabeth för ett gott jobb och väl utfört jobb i det allmännas tjänst!)
Många som tittade runt på Borghaga nämnde ”Jag ska se var jag ska bo sedan” och alla var imponerade över lokalerna, bygget och standarden. Roligt att kommunen ser ut att ha lyckats bra!
Ca 16.000-17.000 kronor per kvm har bygget kostat och jämfört med övriga liknande byggen i Sverige har vi fått väldigt mycket för pengarna. Vi byggde i rätt tid både vad gäller tillgången till arbetskraft som ränteläge. Borghaga och Vimarhaga har bidragit till en stark byggmarkmnad i Vimmerby som i sin tur bidraget till den relativt låga arbetslöshet vi har i kommunen nu. I min nyårskrönika ska jag återkomma till just detta.

På torget var det Tomasmarknad denna lördag och en ovanligt gles sådan. Glest med knallar och glest med folk. Vi får fundera på hur vi kan göra marknaden mer populär.

Helen Nilsson och jag stod några timmar tillsammans med andra socialdemokrater och moderater och svarade på folks frågor. Mest var det lyckönskningar. Och det känns bra att ”vanligt folk” ser till Vimmerby främst och inte till politiska låsningar mellan blocken. Trodde vi skulle få många frågor om två kommunalrådstitlar, men de flesta var istället nöjda över att vi håller sams och jobbar åt samma håll, med en stark majoritet.
Vi konstaterade att det är över 20 kommuner i Sverige som har en röd-blå majoritet och hos många har det fungerat i flera mandatperioder. Vi känner alla stor tillförsikt och innan jul ska vi offentliggöra våra prioriteringar för mandatperioden.

Juletid och Julefrid. Jag hoppas verkligen att alla ska få det och jag tänker då också innefatta våra kommunala politiker. Det är en tid då vi kan lägga konflikter åt sidan och istället tänka på att världen är stor och att vi har det så mycket bättre än många andra – till och med så mycket bättre att vi kan unna oss generositet till dem så har det så mycket sämre.

Jag tänker på alla barn, mammor och pappor i krigszonerna, men också på de stackars tiggarna som på slingriga vägar lämnar familjens misär för att sitta på kall asfalt utanför butiker i ett vintrigt Sverige. Bara för att tigga ihop till överlevnad.
Hur lång tid ska det ta för Europa att lösa den frågan? Hur lång tid ska det ta innan de religiösa krigen har nått vägs ände och alla människor hittar balans i insikten om att vi alla lever på en planet? Dessutom endast under en försvinnande liten tid i en enorm tidsrymd?
Att ha perspektiv på sin tillvaro är mycket svårt.
Det väldigt nära dominerar helt naturligt, det längre ifrån tonar bort sekunderna efter tv-inslagen. När vi väl lyft in våra välfyllda kassar i bilen är bilden av tiggaren redan utsuddad…

Ta tid för eftertanke i jul. Ta tid för att tillsammans med nära och kära och vänner njuta av den frid som julen ger just oss, invånare i Vimmerby kommun.

Den är inte alla given.

En riktigt God Jul önskas alla!

Fundering i juletid: Vad ska slängas och vad ska bevaras?

Jag har lyckats få ihop årgångarna 1944 till 1970 i en följd av bygdeböckerna Pennorna. Kanske det fattas någon före eller efter.

Nåväl, Pennorna var som sagt en bygdebok som samlade berättare  (storytellers skulle man kanske sagt idag…) från Småland och södra Östergötland. Alla som haft nåt att berätta och som gjort det bra, från Pälle Näver till Ivan Svanström, har medverkat. Redaktör och primus motor för Pennorna var Erik Lehman, Ankarsrum.

Bläddrandet i helgen i dessa böcker fick mig att fundera om det var bättre förr. Det är i dessa funderingar jag letar upp Pennorna, årgång 1963, d.v.s. utgiven för 50 år sedan. Bydeförfattaren Karl H. Rosengren skriver där en liten berättelse om ”Original mer eller mindre” och den lyder inledningsvis. (Observera, skriven 1963.)

”Vår tid är rik men också fattig i vissa avseenden. Till fattigdomen vill jag i det här sammanhanget räkna bristen på originella människor. Sådana fanns det rätt gott om förr i tiden. Nu är vi överlag konfektionsmänniskor mer eller mindre och för övrigt, det skulle nog fordras ett rätt så stort mod att bryta av och vara annorlunda än majoriteten, inte bara ifråga om den yttre dräkten utan också beträffande tankebanor och beteenden. Så vana har vi blivit vid detta att alla ska vara lika. Det är dock stimulerande med originella människor. Ofta minns man dem också sedan de äro döda…”
Det slår mig hur märkligt det låter. 1963 skriver man att det var bättre förr, då fanns det originella människor. Nu, 2013 skriver man, det var bättre förr, då fanns det originella människor. När är ”förr” och för vem eller vilka…?

Idag är det fler original än någonsin tidigare. Det märker man inte minst som kommunalråd, inte så olikt arbetet som journalist vad avser den detaljen... Man träffar mängder med folk och kan konstatera att originaliteten lever vidare.

Toleransnivån i samhället har också gudskelov höjts, idag ser vi hur människor som tidigare återfanns i samhällslivets marginaler skapar nya normer och trender i TV-soffan.

Man behöver inte gå särskilt långt, kanske till 70-talet, och minnas punkens inträde och hur den skapade genomgripande trender. Mycket originella från början. . Minns ni ”God save the Queen” med brittiska Sex Pistols? Säkerhetsnålar i öron, näsa, mun och en hårkam i rosa och svart som krona på verket. Hur kunde man bara klä sig så?! Och vilka skor sedan, marschkängor med dubbel sula! Vilka original!

Därefter vandrar denna trend in i klädbutikerna, via TV-scenerna, fortsätter till H&M och till slut också till den lyxiga dambutiken på fina gatan. Toleransen till det nya tar tid, men det kommer oftast. Inte alltid. Men oftast.

Originaliten har svalts av likriktigheten. Så brukar den göra om den är en trend. Det genuina, originella som kan finnas inuti en människa blir dock aldrig likriktat eller generellt. Det är befriande att original i den meningen fortfarande finns.

Jag funderar på vad som ska bevaras och vad som ska slängas så här i juletid.

Jag skulle vilja slänga bort feghet och ansvarslöshet. Som signerar anonyma insändare efter insändare, sprutar ut sin negativa energi och tar till och med makten över lokaltidningens insändarsidor.

Däremot skulle jag gärna behålla lokaltidningens övriga delar. Det är en hedersstund för varje vimmerbybo, tror jag, att läsa sig igenom Vimmerby Tidning och man förlåter gärna att den ryske oligarken friges både på utrikessidan och på TV-sidan i identiska artiklar, eller att seriestripen Fantomen ibland kommer i ett osammanhängande sammanhang.

Nåt annat jag vill slänga är byråkrati och stelbenthet. En annan klok gubbe sa: ”The problem is not the problem. The problem is your attitude about the problem.”

Visst är det så. Om stadshuset vore en båt skulle jag vilja häva all byråkrati, stelbenthet och misstänksamhet över bord. Däremot skulle jag gärna behålla den rådgivande, öppna och tillgängliga attityden som hjälper till i problemlösning, är glad och positiv och som älskar när medborgarna ringer och ställer en fråga eller söker någon uppgift.

Det tredje jag skulle vilja slänga är gnäll, bitterhet och missundsamhet. På facebook är det fullt av det. Om vitsipporna är vackra så kan man inte skriva det, utan att lägga till att det är ogräs i refugen… Man kan, eller förmår sig inte, att ge beröm till välfärdsarbetare som förtjänar det, istället startar vuxenmobbingen igång när någon gör ett misstag. Misstaget aktiverar publicister på facebook och liksom övriga publicister vill man inte beskriva båtar som tar sig i hamn, utan båtar som är på väg att sjunka. Att journalister beskriver båtar som sjunker kan vara en del av deras jobb, men om  kreti och pleti på facebook eller andra sociala medier jagar syndabockar blir det bara tragiskt.

Däremot skulle jag gärna behålla de delar av de sociala medierna där åsikter flödar i respekt för varandra, utan mobbing, utan okvädesord, blandat med de personliga iaktagelser som folk väljer att förmedla.

Så här i juletid kan man väl få slänga bort en del, och önska sig en del annat.

Jag brukar ju några vänner i stadshuset en och annan julklapp:
Kommunchefen Carolina Leijonram får den senaste låten av Laleh. Den handlar om att en skugga även kan innehålla färger. Inte bara svart. Mycket bra pepp-låt!

Vice ordförande i kommunstyrelsen Per-Åke Svensson får boken om kampen mellan biluthyrningsföretaget Hertz och Avis. Hertz var först, men Avis blev ändå största varumärket med devisen ”We try harder”. Som tvåa har man goda möjligheter att bli först.

Oppositionsråder Helene Nilsson får boken, som utkommer i september nästa år, ”Hur man gör ett litet kontorsrum trevligt för att hålla i fyra år till, del 2”. Första delen fick hon 2010.

Precis nu kommer jag att tänka på några kloka ord en gubbe sa en gång:  

Den som  sitter i ett glashus ska inte förvara stenar…

Nej, precis. Jag ska kanske fundera på att istället försjunka i en buddistisk bönebok, avsnittet ödmjukhet… Jag måste skärpa mig, tänka på karman.

I alla fall kära läsare, önskar jag er alla en

God Jul!